men bvarifrån han på sina föräldrars begåran återvände till fäderneslandet. Här blef han, af sina fordna lärare, hos Konungen anmäld såsom skicklig och förtjent till en profession, hvarpå Konungen resolverade att förordna honom till Professor Physices, Botanices, Anatomia et Medicinæ uti den nu inrättande Kongl Pernouske Akademien, som skedde med H. K. M:ts verkliga confirmationsbref år 1668 i Nov. månad; men såsom med denna Akademies fullbordan något dröjdes, blef han af R. R. och Gouverneuren Bengt Horn kallad till att informera hans söner, hvilken kallelse han antog, gōrande denna tjenst så till bemälte herres nöje, att han, efter Ysings dödliga afgång, låtit förfordra honom till sitt hvilorum.

I Febr. 1671 kände han sig opasslig, så att han d. 14 lades till sängs, anfallen af hetsig feber. Den 18 gjorde han sin bekännelse och begick H. H. Nattvard, samt dog natten mellan den 23 och 24 Febr. sedan han lefvat i 34 år, 7 veckor och 3 dagar. Biskopen i Åbo D:r Joh. Gezelius, Domprosten ib. D:r Enevald Svenonius och Andr. Hasselqvist, då Conrect. Sch. i Revel, sedan Theol. Professor i Åbo, hedrade den tidigt bortryckte hoppfulle mannen med vid likpredikan tryckta minnesord endels på obunden grekiska, endels carmine elegiaco latine. Forladius predikade öfver honom med Philipp. I: 21 till text. Sacklén upptager honom bland Svenska Läkare utrikes i tjenst eller praktiserande,

(Källor: Sackléns Supplement till Läkarehistorien, enligt ett bref från D:r Aeimelée i Wasa. -J. Fr. Bagges Beskrifning öfver Örebro p. 128, 192, 210. S. G. Sommelii Disp. R. Acad. Gustavo-Carolina 8. Dorpato-Pernavensis historia jemte Handskriftsamlingar till samma arbete på Lunds Bibliothek. Stiernmans Aboa Literata. Stiernmans Bibl. Svio Goth. T. III. mst. Strickers Homiletiska Bibliothek. Obegagnad källa till hvilken hänvisas: Rådsprotocollerna rö- ́ rande ett universitets anläggning i Pernau 1668 och Kongl. confirmationen i Nov. 8. å. af en förutgången utnämning af Ysing till Professor derstädes.)

-

-N.

YXKULL-ÄTTEN.

Då vi i Sverige ega ett Yxkullsund, -nämndt i Esaias Tegnérs lefverne att ej nämna Wolmar-Yxkullsgatan på Södermalm i Stockholm, kan det utländska namnet anses ha blifvit så försvenskadt, att detta verk kan påräkna rådfrågningar rörande den ätt, om ock ej person, som gifvit namn åt, om ock ej grundlaggt det vackra herresätet och byggt den vackra

YXKULL-ATTEN.

31

egendomen, som på Tillæi charta kallas Grefl. Hornska, andra anledningar att förbigå, tills vi här kunnat dem ådagalägga. Yxkullar hafva 1 Sverige varit höfdingar och krigsöfverstar och egendomsherrar af anseende, men ej trängts bland hofadlen, ej inträngt i Senaten.

Anor ha dock ej brustit dem. Deras äldste kände stamfader Holsteinaren Ludolph, som skref sig till Meyendorf 874, kämpade mot Norrmannerna. Är 988 dog Adelgerd till M. såsom Öfverbefälhafvare i Holstein. En man af slägten, med ett dopnamn, som möter i vår Ynglingasaga, Svegder, valdes till Påfve i en tid, då der sannerligen behöfdes en man med stort moraliskt anseende. En sådan var också Clemens II. Det var 1047. Tre hade nära samtidigt skaffat sig tiar som Roms Biskopar och Christna Kyrkans Fäder (Papa), den ene undanskuffande den andre. Och den envisaste, Benedictus IX, vald i sin pojkålder, var till den grad osedlig, att folket trodde en betecknande sägen, som må anföras:

En fattig pilgrim, Vaclus, fick i skogen se en björn, med långa åsneōron och åsnesvans, vid hvilkens åsyn han sprang af förskräckelse; men odjuret ropade: "frukta ej! jag är en förskapad menniska." Hvem är du då? sporde pilgrimen. "Ack, sade bestien, jag år Påfven Benedictus IX. Min lott för mina slemma synders skull är, att nu löpa till domedag i denna skepelse i moraser och träsk, liksom jag 1 menniskohamnen helst trifdes i snöda välluster, samt att sedan ändå nedkastas i fördömelsens eldhaf."

Denne Benedictus hade ock på sitt samvete att hafva undanröjt Svegder af Meyendorf genom gift, för att kunna blifva återvald till Påfve. Svegder berömmes som en god och ärlig men, förut Biskop af Bamberg, hvartill han valdes såsom Kejsar Henrik III:s Canceller och vän, hvilken skaffat Episcopatus Bambergensis stora förmåner. 1198 flyttade Daniel och Conrad Meyendorf till Lifland, der de snart egde vid Dünas strand Ikeskola eller Ysekole, som blef ett Biskopshus Yxkull, sedan Liflands förste Biskop Meinward 1188 anlaggt denna borg. Detta Biskopssäte förlades sedan till Riga, och Yxkull blef ett länsgods. Dess länsherrar började då kallas Yxkull. En Conrad, son af ofvannämnde Conrad M., skref sig först Yxkull, sedan han fått lansrätt till Y. af en Biskop Albert. En Conrad Yxkull var Öfverstelieutenant vid Frih. A. Forbns' regemente, och erhöll 1635 rätt att i S. Qvintini kyrka i Riga få sin graf, med rum å muren för vapen med målning och fanstång, för 50 R:dr. De la Gard. Arch. X: 118. Enligt Dudiks Forschungen in

Schweden, Brünn 1852, p. 311 finnas på Skokloster urkunder från 1346 och 1344 och några upplysningar om Lifländska familjen Yækul såsom bihang till en Chronik des deutschen Ordens, som slutar med 1467.

1. YXKULL, WALDEMAR.

Den som först *) inkom i Sverige och först introducerades på Svenska Riddarhuset, var Woldemar Yxell eller Yxkull till Casti, Djursnäs, Ogesta och Körunda, inkom i K. Johan II:s tid, son af Landtrådet i Estland Didrick Wolmarsson Y. till Ryssel. Han blef Konungens Kammarjunkare, sedermera Carl IX:s Hofmarskalk, g. m. Helena, en dotter af Hertig Magnus, Gustaf I:s son och Hafsfruns älskare. Denna Helena, född af Anna v. Haubitz, följde först sin faster Cecilia till Baden, men hemkallades af K. Johan 1585, fick 1591 förläningar och ett vapen, som visade ett gylne griphufvud mellan 4 sexuddiga stjernor af silfver i rödt fält. Huru mycket hon fått af sin faders efterlemnade 6,517 R:dr cour., är obekant. K. Gustaf Adolph confirmerade 1625 den donation K. Carl IX gifvit Wolmer Yxell till Djursnäs och Fru Helena, Hertig Magni dotter, under frälsefrihet förlänande dem och deras arfvingar Össby m. fl. i Wagnhärads socken i Södermanland, Qvarntorp m. fl. i Björlunda socken. (Brefvet förvaras i De la Gard. donat. i Lund).

Sonen Wolmer Yxkull till Djursnäs och Sarslax dog d. 14 Januari 1649 såsom Commendant från 1644 på Nyköpings slott och Öfverste för ett infanteriregemente, g. m. Helena Fleming. Han och Gust. Bonde förde en af K. Gustaf II Adolphs hästar i likprocessionen d. 22 Jun. 1634. Epitaphiet öfver W. Y. läses i v. Stiernmans Höfd.-Min. I: p. 119-120. En sonson af Wolm. Y. d. a. och Helena, Hert. Magni dotter, Lage Yxkull, se längre ned: Yækull-Meyendorf.

2. YXKULL, OTTO.

Denne son af Dittlov Yxkull var Svensk Fältmarskalk redan 1594, då han genom recommendation af Påfvens beryktade sändebud Mala Spina fick de resolutioner han on

*) En Georg Yxel torde visserligen kommit förut till Sverige, men försänd dit såsom dömd till döden af K. Johan 1570. Link. B. H. 2: 52.

skat i K. Canzliet, hvarpå han ilade med instructioner, hvilkas innehåll Rådet ej kände, på fickan till Lifland. Från Danzig sporde dock Rådet, att såväl der som i Elbingen och Königsberg utrustades till Konungens tjenst ett stort antal örlogsskepp, med bestämmelse att, om Hertigen vägrade Konungen att aflägsna sig från Sverige, sätta H. M:ts trogne polackar i tillfälle att kunna med våld taga Pohlens Konung i en svensk hamn och föra honom till sitt katholska rike. Tjugosju skepp visade sig snart utanför Stockholm. Derefter se vi Otto Yxkull 1595 slå Ryssar, under Claes Fleming i Finland; men 1600, såsom Ståthållare på Narva, har han trädt på Hert. Carls sida, då han fick dennes förordnande som Fältmarskalk jemte Carl Horn. Under dem såg man Carl Carlsson Gyllenhjelm såsom Generallieutenant skära rika lagrar. Fältmarskalken O. Y. dog af sjukdom på Wolmar, midt under loppet af Hertigens segrar. Han blef Yxkull-Gyllenband-ättens stamfader. En Jacob Yxkull bar skrifvit 16 i De la Gard. Donationen i Lund förvarade bref 1649 följ., dat. Eisleben & Reval, visande att han under denna tid låg i garnison eller fält, sysselsatt med krigiska förrättningar.

-

En Öfverste Johan Yxell eller Yxkull mötte 1634 D'Ogier, en medlem af Franska Ambassaden under D'Avaux, på resan från Stockholm till Falun, som med våld drog legaterna in i ett värdshus, och "körde dem" att på knä dricka Drottningarnes (Christinas och Maria Eleonoras) skål. Det värsta var, enligt D'Ogiers anteckning, att han trugade värdshusmannens hustru, en gammal käring, att dricka med dem ur samma băgare, hvilket icke höjde smaken af välplägningen. (Sthms Magaz. 1780 p. 101.) Samma år d. 22 Jun. var Joh. Yxkell von Padenormb den sjette bland de 60 bårarne af det Kongl. liket, jemte en Didrik Yxkell, Otto Yxkell af Padenormb och Jürgen Yækell. (Sthms Magaz. 1781 p. 346 f.).

3. YXKULL, OTTO REINHOLD.

Frih. O. R. Yxkull föddes vid Riga i Lifland d. 11 Aug. 1670. Fadren Fabian Reinholdsson Y. var Öfverstelieutenant och modren Elis. Yxkull, Öfverste Wilh. Yxkulls dotter med A. D. v. Rosen.

0. R. Y. blef Cornett 1687 vid Drottning Ulrika Eleonoras Lifregemente, Ryttmästare 1700, då han började det oförglömliga 18-åriga krigståget med K. Carl XII. Han nämBIOGR. LEX. XXIII.

3

nes 1703 såsom deltagare i den skarpa träffningen vid Lachis, der Ryssarne tvenne gånger blefvo slagna, hvarvid Nordberg föranlåtes yttra "prof vara gifvet, att dem Svenskom intet feltes mannamod och hjerta att mota Czarens troupper i fält, der som någorlunda möjligt var för en liten hop att bjuda an med en myckenhet, utom ock öfver all skälig proportion. Fienden stod i ordentlig positur och sköt rätt starkt; men de svenske gingo såsom blindvis på." Ryssarne måste stupa eller flykta. Generaladjutant 1710, enligt Matriklarne, men enligt Professor Gabr. Kein var han Generaladjutant redan 1708, då General Lybecker sände honom och J. H. Fieandt, "den djerfvaste partigängaren i detta krig," till Petersburg, då F. - sannolikt också Y. sattes i ett svårt fängelse. Aterkommen blef Y. Öfverstelieutenant vid Abo läns infanteri 1711. Öfverste 1712, samt Öfverste för Abo läns och Björneborgs regemente till häst 1713. Denne tappre Carolin hade 1689-92 bivistat campagnerne vid Holländska och Fransyska arméerna och vid Svenska arméens actioner vid Pröfstingshof och Yxkullshof, Ingris, Systerbäck och Kyrölä, liksom actionen på Mälkila-fältet, då fienden landsteg vid Pelckenä, samt fältslaget 1714 vid Storkyro. (Derom se Essen, tr. i Lund 1855, p. 21-26.)

0. R. Yxkull blef Generalmajor d. 7 Dec. 1717, gjorde 1718 års fälttåg från Jemtland till Trondhiem, der han två gånger nödgade Danske Generalmajoren Budde att draga sig undan för honom. Då Ryssarne sedan i Juli 1719 härjade Svenska kusten i Upland och B. F. Zöge ändtligen mistat det befäl han så oskickligt handhaft, öfvertogs det af O. R. Yxkull, som åtminstone ej blef anklagad för sitt sätt att gå till väga, ehuru vi ej känna några lyckliga följder af förändringen. Han blef Friherre 1730 (n:0 203), och hade ännu 1735 5 äldre och 19 yngre Generalmajorer jemte sig. Bland dessa 24 fanns blott en adelsman, de ofriga Grefvar eller Baroner. 1730 hade han också blifvit Landshöfding i Abo och Björneborgs lån, och förestod embetet till 1744 den 8 Sept., då en vice Landshöfding utnämndes, som dock ej blef ordinarius, förrän efter Yxkulls död, hvilken timade i Abo d. 10 Dec. 1746. Under fluska kriget måste den 70-årige Höfdingen utan tvifvel anstränga alla sina krafter, för att utföra hvad som ankom på Abo och Björneborgs läns höfding. Han var gift med 1:0 C. E. Paykull, 2:0 A. M. Apolloff. En son, Friherre Carl Otto, gift med en dotter af Presidenten Frih. Edv. Carleson, blef Major. Dennes son Frih. Otto Edvard, som dog 1770 (?), slöt Friherrliga ätten n:o 203. Friherre 0. R. Yxkull hade äfven döttrar: 1:0 Sophia Elisabeth, som blef